Joni Mitchell och Pierre Boulez

Se videon från ceremonin

Bland kvinnor i rockmusikgenren, tagen i vid bemärkelse, är Joni Mitchell den kanske främsta multitalangen, som i sitt rika och mångsidiga konstnärsskap under en lång karriär förenat roller som både kompositör, textförfattare, sångartiskt och musiker med hemortsrätt på flera instrument.

I genombrottet som sångerska 1968, hon bodde då i New York, demonstrerade Joni Mitchell i album som t ex Clouds, i en rockinfluerad stil med stark folkmusikförankring, sina tidiga kompositions- och arrangeringsideal; melodisk enkelhet, sparsam instrumentering och ett subtilt nyttjande av de elektroniska instrumenten.

Den spröda folkliga melodiken skulle dock snart komma att ersättas av ett kraftfullare uttryck i gränslandet mellan jazz- och rockmusik, inspirerat bl a av samarbetet med gitarristen och sångaren David Crosby och senare med experimenterande musiker i första hand från västkusten. Hennes pianospel omramas av en tätnande instrumentation färgad av bl a tillkommande blåsintrument. Med Woodstock, närmast en hymn till den samtida Love and peace-rörelsen nådde hon totalt internationellt erkännande.

I ett remarkabelt samarbete 1979 med en av sina stora förebilder, den legendariske basisten Charlie Mingus närmar sig Joni Mitchell åter jazzen och ger i den följande lp:n "Mingus" prov på sin förbluffande förmåga att träda över musikaliska gränser och, som här, förena swing modern jazz och folkmusik med (några droppar) rockmusik; redan de medverkande musikerna illustrerar länken mellan rock och jazz: Herbie Hancock, Wayne Shorter, Jaco Pastorius och Peter Erskine. Samtida, lyskraftiga kompositioner som Chalk Mark in A Rain Storm (1988), Night Ride Home (1991) och albumet Turbulent Indigo (1994) visar en obruten förmåga att finna ny konstnärlig mark.

Joni Mitchell har under en lång karriär nått världsrykte för en mångfasetterad artistisk insats präglad såväl av personligt uttryck, anspråksfull lyrik och teknisk fulländning som av kommersiell framgång och en överallt omfattad popularitet.

Stockholm 96-01-22/HA

www.jonimitchell.com

Pierre Boulez har under ett halvt sekel varit en centralgestalt inom den moderna europeiska konstmusiken. Hans djupa musikalitet, klara intelligens och ovanliga framsynthet har givit honom möjlighet att verka inom ett vidare fält än de allra flesta. Sålunda har han stått i främsta ledet både som tonsättare, interpret/dirigent och framstående teoretiker. Också som debattör och idégivare är hans insatser enastående.

Efter studieårens grundläggande impulser från bl a Olivier Messiaen och René Leibowitz kom Boulez under det tidiga 50-talet i kontakt med Darmstadt-skolan och vann snabbt erkännande som en av den yngre generationens ledande tonsättare.

Framförandet av det stora kammarmusikverket Le Marteau sans maître vid ISCM-festivalen i Baden-Baden 1955 markerar det stora internationella genombrottet och han har sedan dess genom verk som t ex det stora Mallarmé-porträttet Pli selon pli (1962) och Dérives för kammarensemble från 1984, betraktas som en av de stora pionjärerna i det sentida 1900-talets modernism. Till detta har också hans kvalificerade nyttjande av datorer både i tillkomstprocess och realisation av många av de nya verken bidragit.

1959 utsågs Pierre Boulez till dirigent för Südwestfunks orkester som genom det intereuropeiska radioutbytet kommit att bli det centrum från vilket den samtida musiken kunde föras ut till en bredare publik. Detta blev upptakten till en remarkabel dirigentkarriär med de epokgörande Wagner-uppsättningarna i Bayreuth och chefsdirigentuppdragen för New York-filharmonikerna och BBC:s symfoniorkester som lysande höjdpunkter. Han har också betytt mycket när det gällt att finna nya vägar för presentation av vår tids musik och former för utvecklingsarbetet kring dess material och gestaltning, alltifrån de stilbildande Domaine Musicale-konsterterna i Paris från 1954 och det av honom själv skapade och ledda konstnärliga forskningsföretaget IRCAM, fram till hans roll som inspiratör av vår tids stora franska musiksatsningar i Paris, som operan vid Place de la Bastille och, nu senast, Cité de la Musique där han designat den första stora konsertlokalen i världen helt utformad efter den nya musikens krav.

Som kulturpersonlighet av stort format i sitt hemland och som en ledande, överallt respekterad auktoritet på den samtida musikens område har Pierre Boulez i sin musik och genom sina imponerande insatser haft en betydelse för den samtida tonkonsten som idag knappast kan överskattas.

Stockholm 96-01-22/HA

www.sonyclassical.com/artists/boulez